Norrländska Korrespondenten – 26 november 1862, sida 2

— Wågar jag bedja om ert namn, mitt kära barn, innan jag återför er till ert sällskap? — Vag heter Henriette Grone. — Ni ev vå fyfter till fru Rother? — Ja, jag är hennes syster. — m, hm! jag tänkte det. Den gamle generalen uttalade dessa ord, tydligen förstämd, men ögonblicligen straffade han sig sielf. — Ni är ett godt barn; gif mig er arm. Flickan hade icke bemärkt denna förstämning. Hon såg endast den gamles godhet. Detta gjorde henne lycklig och lyckan gjorde henne förtrolig. — Ni är grefwe von Hockstadt? frågade hon. I — Ja, mitt barn. ö — Oh war för ide längesedan general? — Äfwen det är sannt. — Min döde fader har ofta berättat mig om er. — Er fader? . i — Han har tjenat under er. I — 3 land twärnet? — Ja! Han har gjort båda fälttågen och erhålI lit afffed fom löjtnant. I Fer sade detta med stolthet, och generalen såg på henne lar glädje. — Och i dig rinner äkta landtwärnsblod, mitt barn. Stada — men kom. Han hade åter tagit hennes arm och återförde henne till hennes bord. I — Min nådiga fru, fade han till enkan, jag önskar er lyda till en fådan syster; hon är en perla. I — Ah, du här Ottomar? Han wände fig nu till sin Jrorson. Får jag också någon gång se dig hos mig? — Till er tjenst, älskade onkel.