Norrländska Korrespondenten – 26 november 1862, sida 2

— ——— S USkonen. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Ja wäl! — Så gör ni den gamle mannen lyclig! Jcke sannt, ni gör det? — Gerna, gerna. Grefwen öfwerlemnade åt henne den fyllda hat: ten och återwände med henne till invaliden. — ÄRoch ift Polen nicht verloren, slutade iust nu positivet. ö Henriette och generalen tömde hattens innehåll uti positivspelarens fickor. Jnvaliden hade aldrig i sin lefnad sett så mycket penningar på en gång. — Nin general! stammade han förskräckt och — —— — wille kyssa grefwens hand. — Fröken der, sade grefwen, henne allena har du att tacka. ö — Nej, nej, wille flickan ropa, men kunde det icke för gråt. Äfwen ur den gamle invalidens ögon kommo tårar, och den gamle öfwerfor med handen sitt ansigte. — Gå nu, gamle! fade han, på det att wår brus sande regements-mufif åter måtte komma i i fin rätt. Men om äfwen landtwärnet nu endast wågar göra musik på den invalidens positiv, gå wi likwäl icke förlorade. Gud ware med dig, gamle kamrat! Gene ralen räckte invaliden handen, oc) denna gång lät han honom kyssa den. Derpå wände han sig åter till flidan mid hans sida. ;