wacker man och skred stolt fram, endast iklädd en enkel swart rock, men på denna rock den äldsta adelns och högsta militäriska tapperhetens ordeng-detorationer. Bredwid honom den wackra flickan om sjutton år, lifas ledes enkel, i sin systers aflagda klädning, men wid armen af den förnäme och tappre gubben, som förde henne med en aktning, ja, till och med en wördnad, fom om han hade bjudit en furstinna fin arm. Hon aret ide mer och hon darrade icke heller, ty medmetandet af en god gerning upphöjer och styrker äfwen bet anspråkslösaste och räddaste hjerta. En swag rodnad af förwirring betäckte ännu alltid hennes fina ansigte, men hennes ögon strålade af glädje och lycka. Ingen menniska rynkade mera näsan åt henne. — Fan så wacker! ropade nu ifrigt löjtnanterne, utan att någon ryttmästare motsade dem. — Hon är hänförande, sade sjelfwa de stoltaste damerna. Hwar och en, till hwilken den gamle generalen med henne framträdde och med fin kraftiga ståmma riftade denna bön: — För positivspelaren, mitt herrskap! kastade gerna sitt bidrag i hatten. De rika töpmännen wille naturligtwis ide stå tillbaka för den rika grefwen. Sist git grefwe Hochstadt till det bord, der hans brorson och den rika enkan sutto. — För positivspelaren! En gammal kamrat beder för honom! sade han äfwen här, alldeles detsamma som han sagt wid de öfriga borden. Äfwen de offrare fin skärf, den rita damen doc måhända med tungt hjerta. Generalens hatt mar full och tung. Han måfte bira den under armen. — Kan ni bära den, mitt kära barn? frågade han flickan. (Fortf.)