ur wägen, för att bereda Lowisa tillfälle att träda i hennes ställe såsom laggift hustru till Söderbom. Man hade först tänkt på att begära laglig skiljsmessa, men då en derom tillfrågad lagkarl förklarat, att ffäl till en sådan ej more för handen, hade Lowisa föreslagit, att Söderbom borde försöta att på något sätt få hustru Söderbom i sjön eller under företagen resa göra fig af med henne. Detta hade Söderbom gått in på, men aldrig låtit någotdera af förslagen fomma till wertställighet, hwarför han fått uppbära förebråelser för feghet och försmädelser af Lowisa, som dock ej wille personligen deltaga i mordet, ehuru hon dertill på alla sätt eggade och uppmana: de Söderbom. Slutligen beslöt Söder: bom, och underrättade derom Lowisa, att den länge tilltänkta gerningen skulle ut: föras under en resa, fom han sistl. lördags afton ärnade företaga med hustrun till Manhem, hwartill han af Lowisa erhållit till swar: att det wäl kommer att den gången gå som de föregående. Då likwäl Söderbom ansåg sig dels för wek, dels ej ega styrka nog att sjelf af dagataga hustrun, hade han widtalat en arbetskarl wid Fiskeby, Peter Månsson, att wara sig till mötes wid Marby backe och der behjelplig att ihjelslå hustru Sö: derbom, hwilket äfven Månsson lofwat. Enligt Söderboms uppgift hade Månsfon emellertid uteblifwit och Söderbom fett fig nödfafad att ensam och med egen hand föröfwa det tilltänkta mordet, hwilket han, enligt uppgift, werkställt på det sättet, att han tagit en ften till fig i wagnen och med densamma gifwit hu strun ett flag i bakhufwudet, få starkt att hon genast affwimmade. Derefter hade han fortfarit att flå henne, enligt hwad han sjelf säger, endast med stenar, ehuru fåren tyckas wisa, att något ffä rande instrument blifwit begagnadt, tills han ansett henne för död. Efter fålunda förrättad gerning hade han, fom nu ansåg hustrun fullkomligt död, begifwit sig till närboende för att begära hjelp, med anledning af det öfwerwåld, som han påstod wara begånget och hade folk, som tillkommit wid hustru Söderboms upptagande från marken, funnit henne, mot mannens förmodan och till hans stora bestörtning, ännu wid lif. En wid stället boende grenadier hade då warit Söderbom följaktig till staden och lafarettet, hwilket förhindrade Söderbom att ytterligare söka fullborda sin illgerning. Under denna bekännelse sökte Söderbom att framhålla Lowisa såsom den der wore egentliga upphofwet till gerningen, och blef hon äfwen förklarad skyldig att trär da i häkte. Nämnda Lowisa lärer förut warit inblandad i en ruskig händelse, då för ett tiotal af är sedan eller mer en mansperson, med hwilken hon bewisligen sällskapat, fanns död på wägen ntanför föder tull; hon bar dessutom marit in: fatt på korrektionshus för förfmarslöghet. Om hustru Söderboms mederfående finnes nästan intet hopp. Läkarne sjelfwa säga sig knappt hafwa sett en