— Halt, mitt barn, sade generalen. — Ni har redan gifwit den skönaste gåfwan. Men jag måste göra ännu mer. Han kastade efter den första dubbellouisdoren ännu en annan. Derpå trädde han, förande den unga flifan mid armen, fram till näfta bord. Han Höll fram den öppna hatten. — För positivspelaren, mina herrskaper! En game mal kamrat beder för honom. Han fade detta wänligt, men den gamle generalens korta, hårda stämma, och med hela stoltheten af en äkta aristokrat. Herrskaperna, alla de eleganta och förnäma menniskorna på den stora platsen, stadens vita köpmän, deras högmodiga och utstyrda fruntime mer, det stolta och förnäma granffapets tillbatahållande adel, de styfwa ftadsoch de rörliga fubalternu-officerarne af garnisonen, hade redan länge med förundran åskådat detta. Då flickan ilade till invaliden, hade de förfmädligt rynkat näsan. Endast ett par löjtnanter hade gjort den anmärkningen: — ett wackert barn, hwaremot några stränga ryttmästare hade menat: — för mager. Men då den gamle grefwe Hochstadt äfwen war ditkommen, hade en allmän tystnad uppstått. Endast i den högsta öfwerraskningen hade man hwiskat till hwarandra: — Grefwe Hochstadt! sade de adlige. — Den rilke grefwe Hochstadt! yttrade de rika köpmännen. — För f-n general Hochstadt! yttrade officerarne. — Hwad will han wäl? frågade sig alla. i De sågo det snart; de sågo tillika en behaglig, wacker och ädel bild. Den högwexta gubben war en I I I