— Min onkel! utropade grefwe Ottomar von Hochstadt öfwerraskad. — Er onkel? frågade enkan förskräckt. Den gamle herrn war grefwe Ottomars onkel, greswe Gotthard von Hochstadt, den rikaste och mest aristokratiska adelsman i landet. — Han hade i sina yngre år, efter rika adelsmäns plägsed och för sitt nöje, någon tid warit officer wid gardet, men hade efter slaget wid Jena tagit afsked. Ar 1813 war den gamle grefwe Gotthard von Hochstadt en af de första, fom tillbjödo konungen fin tjenst. Man hade anförtrodt honom ett landtmwärnsregemente, fom han dock till största delen sjelf bildat. Annu under fälttågets lopp blef Han för fin militäriska talang och förtjenst befordrad til brigadgeneral. Han hade fört en landtwärnsbrigad, och efter intagandet af Paris hade han tagit afsked. Efter Napoleons återkomst från Elba war han åter en af de första på platsen. Han blef divisionsgeneral och efter den andra Pariserfreden tog han åter afsked, för i draga sig tillbaka på sina gods. Han hade aldrig burit någon annan uniform, än landtwärnets. Fäderneslandet Hade landtwärnet att tacka för sin befrielse. Endast det med folket införlifwade landtwärnet blir äfwen i framtiden den fastaste muren emot yttre angrepp på fäderneslandet. J dag samlade den gamle, tappre och stolte generalen gåfwor åt en gammal positivspelare, hans kamrat.— pwad bläser trumpeten? Husarer framåt! spelte positivet. Generalen hade tagit sin hatt i han: I den och sjelf war han den förste, fom deri kastade en dubbel louisdor. Flickan wid hans arm rodnade staret, derför att hon ingenting hade att ditkasta. Hon wille gömma fitt anfigte.