Norrländska Korrespondenten – 22 november 1862, sida 2

och darrande af förlägenhet och blygsel, men blef uppehållen. En gammal herre hade plötsligt framträdt bland de blommande kulaccacierne. Det war en hög och stolt gestalt och bar borgerlig drägt. På hans enkla swarta rod skimrade det hwita Johanniter-forfet, och på ett silfwerstickadt band hängde ner på bröstet SFernkorset af första klassen. På huru många andra ordnar måste man ide gissa, hwilka den stolte mannen ide wille bära, kanske emedan få många andra bar dem. Han gick till invaliden och flickan och förmånades icke då han såg henne, ty han hade redan sett dem genom buskarna. — Ack, gamle! sade han till invaliden, — jag wille hjelpa dig, gamle kamrat från landtwärnet, då en bättre hand kom före mig. Spela nu du, jag samlar emellertid för dig. Har du Arndts husarsång på ditt positiv? ö — Till er tjenst, min general. — Och Nod) ift Polen nickt verloren? — Afwen den till er tjenst. ÄÖ. — Så spela äfwen den, gamle kamrat! Ånnu är wårt landtwärn icke förloradt, änskönt de nog wilja helt och hållet upplösa det. Börja nu. Derpå wände han sig till Henriette och såg wänligt på det wackra, anspråkslösa barnet. — Och ni min wackra fröken! — huru kunna tacka eder för det, som ni har gjort för den gamle mannen? Jag kan det endast genom en bön: gif mig er arm, och wi samla båda för den fattige positivspelaren. Han hade redan fattat Hennes hand oh trydte den hjertligt, derpå lade han hennes arm i fin. Hon kunde ide motstå och aret endast; hon måste det, oh wisste ide sjelf hwarför.