Norrländska Korrespondenten – 22 november 1862, sida 2

Åi skuggsidan. Att man ännu kan tåla detta oskick. Ja, landtwärnet är mycket folk en plåga. Det har warit så sedan länge tillbaka. Nu wille de utrota det. Den gamle invaliden war en landtwärnist. Landtwärnskorset på mössan, som betäckte hans hwita hufwud, utwisade det. Utwisade icke äfwen jernkorset och de andra tecknen af tapperhet, som smyckade hans bröst, detsamma? Och de under dessa tecken dolda många breda och djupa ärr af fransmännens kulor, sablar och bajonetter, hwad utwisade wäl de? Det wille icke lyckas honom att nedtaga positivet från ryggen. Min wenstra arm är sönderskjuten, fade han till en herre bredwid sig — och med den högra ensam will det icke lyckas. Herrn, fom fatt bredwid honom, såg åt en an nan sida. J den unge grefwe Hochstadts bröst rörde sig något, och han syntes wilja uppspringa; men den wackra enkan wid hans sida kastade just nu en bhjertlig blick på honom, och för denna blick glömde han invaliden, ja, han hade kunnat glömma hela werlden för henne. Någon annan uppsteg i stället från gref: wens bord. Henriette Grone, den wackra enkans syster, hade endast haft ögon för den gamle, swage invaliden. Hon hade blifwit orolig och kämpade med sig sjelf of wer något. Hon såg sig omkring på allt det rika, förnäma folket; på en gång hade hon fattat ett beflut. Hon såg endast den gamle invaliden, som ide kunde blifwa färdig med sitt positiv, iprang upp från fin plats och war hos den gamle mannen förr än hon sjelf wisste det och tog med lätt hand positivet från aubbens skuldror och satte det på ställningen, fom stod framför honom. Derpå wille hon återwända, blek