Norrländska Korrespondenten – 22 november 1862, sida 2

Syskoner. (Forts. fr. föreg. n:r.) På andra platser hielpte wäl folket honom bderwid, men här, bland alla re förnäma, rifa och stolta menniskorna kunde han icke en gång wåga att fe sig omfring efter hjelp. — Hwad will wäl den menniskan här? frågade wäl hundrade ögon, som hade sett honom ankomma. Då han hade uppsatt ställningen och wille taga lådan från ryggen, wisste de det. — Min Gud, det är en positivspelare. — Ett positiv efter denna utmärkta musik; det är afskywärdt! utropade herrar och damer. — Efter en få förtjusande Stransserwals! till fogade förtörnadt några yngre damer. — Zdcen är obetalbar! skrattade blaserade unga herrar och skrattade åter högt. De hade rätt. Emellertid woro dessa endast några, och den energiskt tonftnärliga förtrytelsen blef dock framstående, ehuru på bekostnad af en djup moralist. — Huru smutsig den menniskan ser ut, ropade åter de finklädda damerna och herrarne i glacehandskar. — Det är en gammal soldat, ropade några uppbragta köpmän. Det är en skam att man gifwer få vant folk ett tiggareprivilegium. Wredast woro dock den närgränsande stadens garz nisonsofficerare. — Han är från landtwärnet! Detta landtwärn komprometterar alltid avmeen. Det är i sanning den