kulturfolk; wi erfara det ädla medwetanret af att med uppbjudandet af wåra bästa krafter hafwa uppfyllt wår pligt emot oss sjelfwa och emot efterwerlden. Wår fest i dag är på samma gång en tacksägelsens, en glädjens och en löftets fest; wi tacka för den kraft wi fått att utföra wårt wigtiga arbete; wi förbinda oss att ej låta wåra wapen — tanke och arbete — hwila förän wi inom wåra egna gränser återeröfrat hwad wi utom dem förlorat — ännu mera, att ej hwila förrän wi, sida mid fida, med civilifationens öfriga banrförare nätt menfflighetens gemensamma mål; wi glädja of slutligen såsom en nation glädjer sig, hwilken i en ädel bedrift fer mwittnegbördet på att dess kraft ännu är oförswagad och dess utweckling betryggad. Men på samma gång som konung och folk i detta ljus betrakta dagens bettdelse, kunna de ej annat än egna djup tacksamhet och beundran åt den snillrike och kraftfulle man, som warit det stora företagets wärdige ledare. Wi nedftrefwo nyss Baltzar Bogislaus von Platens lysande namn; wi skrifwa nu wid dettas fira Nils Ericssons med samma stolthet som om det i århundraden burits af Sweriges ädlaste ätter, och en fen efterwerld, fom ej erkänner andra anor än ven egna förtjensten, skall, liksom nu wi, dela sin beundran lika imellan mannen, som föddes i palatset och skapade Göta kanal, samt honom fom fördes i hyddan och bygde Sweriges jernwägar.