En annan tid har kommit, en tid hwars idealer ej mera sökas bland werldsförödare och af lyckan gynnade ärelystne härförare. Napoleon kom för fent til werlden: hans krigarebragder skola aldrig få fin Homerus. Nästa werlisskald blir wäl den, som i en hittills ohörd sång wet att besjunga andens kamp med materien, menniskoflitens underbara fe grar. Det blixtrar allt tätare på metenffapens himmel, och hwarje blixt upplyser något nytt föremål, som förut legat gagnlöst wid stranden af menniskoslägtets förbiilande ström, men likwäl, wid närmare efterseende, utgör ett nytt wapen i kampen mot materien, en ny mwälfianelse i den upplyste och redlige arbeta: rens boning. Det blixtrar, — och Watt konstruerar fin ångmaskin; Morse meddelar i ögonblicket fina tankar på hun: dratals mild afstånd, och Stephenson förs flyttar fig sjelf från ett ställe till ett annat med en fnabbhet fom flår örnarne med häpnad. Wi bhafmwa redan förut lärt of; eftergöra te båda förstnämda af dessa trenne underwerk. Angan har redan länge warit wår lydiga slafwinna, och oberätneliga äro de tjenster hon gjort oss. Hon har spunnit bomull, smidt jern och tröskat säd. Wi hafmwa fatt henne att drifwa fram ffepp, och wåra insjöar, fana lev och skärgårdar hwimla af farkoster, på hwilka hennes wäldiga arm är den enda kraft som arbetar. Knappast någon af wåra talrika större floder, finnes, på hwilken ej någon liflig ångdrate skyndar fram mellan de tysta skogbeklädda ftränderna, och i rikets båda första städer ser man stimm af ångbåtar i duodesformat. — Wi hafwa äfwen lagstadt den electriska gnistan, en blyg syster till ryms dens målsman, ljungelden; och det finnes numera från Haparanda till Ystad nap: past någon än så obetydlig plats, fom ej när fom helst fan inhemta hwad hela det öfriga Europa för ögonblicket gör och låter. Men det återstod oss ännu en sak att winna, — den swåraste af alla, den fom kräfde de största materiella upp: offringarna på samma gång fom den största uthålligheten. — Wårt land är wisserligen jemförelsewis fattigt, men det finnes ej många blad i wår historia, fom ide wisa att denna fattigdom uträttat storwerk. Det folk, fom under Gu staf II Adolf och Carl XII offrat intill sista skärfwen, intill sista blodsdroppen för itcer, kunde ej tweka länge, då det mar fråga om att för ett annat idcelt mål åter göra ett stort offer. Wi sade ett idgelt mål, och wi bibehålla detta uttryck. Ty ehuru närmast en vehikel för blott materiel förkofran, är likwäl Jern wägen på samma gång nutidens mättigsaste häfstång för framåtffrivandet i allmänhet, och vet land som ej tillegnar fig densamma, måste slutligen finna sig stå lika långt efter de öfriga i utweckling som skjutskärran står efter lokomotivet. Också blef på riksdagen år 1853— 1854 ett ansenligt anslag bewiljadt för påbörjande af. Westra och Södra ftambanorna. Det är den förras fullbordan, hwilken nu uppfyller alla swenska bröst med glädje. Den förfta afdelningen i storwerket är utförd. Birgers stad lig: ger nu blott en dagsresa från Gustaf Adolfs. Såsom sig bör i jemnlikhetens tidehwarf står nu den sköna Mälardrott ningen hand i hand med den flitiga borgardottern wid Westersaltet. Göteborg, det är Sweriges lungor som inandas hafsluften — nationernas lifsluft —; Stockholm, det är Sweriges hjerta som drifwer det föryngrade blodet ut till famhällskroppens alla delar. Och imellan dessa båda organer har eu ny och rymlig pulsåder blifwit öppnad. Bör wäl ej hela organismens winst derpå blifwa omätlig? Jo, helt wisst, och detta Stockholms