Norrländska Korrespondenten – 19 november 1862, sida 2

— Hör, syster, det tyder jag om den unge grefwen för. — Han har mäl att mänta en betydlig förmögenhet från en gammal onkel, fom är egare af stora gods och har inga barn. — Då är han egentligen ide fattig. — Som man will. Men den gamle är mycket adelstolt, och har förklarat fin brorson att hans arf winge kunde han endast blifwa under det förbehåll, att han gifte fig med en dam af lika stånd, alltså en dam af adel. — Det år elakt af den gamle mannen. Men den unge grefwen? — Hwad skall han göra, Henriette? — Han föredrager sin onkels arf framför dig? — Den unga flickans fromma ögon blixtrade wid denna fråga. Den rika enkan nedslog ögonen. Wagnen hade uppnått badhuset. Han höll. Framför huset utbredde jig en widlyftia, rund plats. En frans af skuggiga träd omgaf detsamma. — Skuggiga träd och mångfärs gade tälttat betäckte det. Här blef konserten gifwen. Rundt omkring, hwarest en skugga aftecknade sig i den heta eftermiddagssolen, sutto wid mindre och större bord det talrika och eleganta sällskapet. Musiken brus jade och sällskapet åhörde med hänryckning de melodi rika och med utmärkt precision föredragna numrorna. Hänryckningen hindrade likwäl icke konversationen. J närheten af badhuset sutto wid ett litet bord twå herrar. Den ene bar officersuniform, den andre war civilt klädd. Båda woro unga. Den civilt klädda syntes wänta någon. Han blickade nästan oupphörligt åt hwarje sida af badhuset, der de ankommande mags narne foro fram, DÅ den rifa enfans eleganta efir