Norrländska Korrespondenten – 19 november 1862, sida 2

— Så? swarade den unga flickan mycktt lifgiltigt. — Men äfwen en mycket stolt. Flickans ansigte utwisade, att ingenting i mwerlden kunde wara henne likgiltigare. På ven rika damens ord följde en suck. Flickan lade dock icke mer wigt derpå. Damen fortfor likwäl: — Men du ffall äfwen finna många älskwärda personer deribland. — Jag tror det, syster. — Jsynnerhet en ung grefwe Hochstadt. — Han är ännu ung, Charlotte? — Och den älskwärdaste menniffa7i werlden, och — ad, Henriette, jag måste säga dig det — han ilskar mig, och jag — — Du älffar honom tillbaka? — Sa, jag älskar honom. På orden följde åter en suck. Denna gången attade Henriette derpå. — Och du är änrå icke lycklig, Charlotte? — Det gifwes så många förhållanden här i werlden. — Den förnäme, stolte grefwen kan wäl icke besluta sig att räcka dig sin hand? — O! han will. Men — — Hans stolta föräldrar wilja icke gifwa sitt samtycke dertill? — Han har inga föräldrar mer, han är oberos ende. — Då begriper jag i sanning icke. — Han har ingen förmögenhet. — Du är desto rikare, syster. — Han är micket för stolt att utan egen förs mögenhet gifta fig med ett rikt fruntimmer,