Vestra stambanans invigning den 4 Nov. 1862. En enkel sång jag egna vill, Dig dyra fosterland! I dag, då industrin står brud och vigs med starka band Vid Sverges folk, som kämpat har Med torftighet och nöd; Men mod ändå i bröstet har, Om äfven det brast bröd. Det vann likväl på blodigt fält så mången lager grön, Men sent det kom att tänka på den lager mera skön, Som freden skänker trägen man, Som strider med sin plog, Med fliten bygger öde land Samt röjer mark och skog. Nu framför krigets bragd vi lärt att freden skatta opp, I dagakarlens koja går ock välståndet i knopp Och rika skördar växa på Den teg, som förr knappt bar Åt fattig man de njugga strå — Hur arbetsam han var. I hand med tidens bildning går dess syster industriin, Som gör en hvar uppå sitt håll till trogna arbetsbin, Och drager tomma kupan full Med honung och med vax, Då sommarsolens klara guld Belyser mogna ax. Ett dubbelt band förenar nu de haf, som Gud oss gett Till hägn för älskadt fosterland, det skönsta land visett, Med sina fjell, der stormen gär, Och sina dalars ro; Der Necken än sin harpa slår Och fädrens dygder gro. Ja, må mitt fosterland bli rikt; men framförallt bli fritt Må du din tid, ditt folk förstå -— det värfvet det är ditt, Min kung! att bygga land med lag, Som Ericsson bygt väg; Gör ett af Nordens folk en dag, Och deras kärlek äg! (Frihetsv.) I. K.