häst i alleen utanför boningen och skulle med en af: delning af kontingentkorpsen draga för alltid ur lan: det, hade den ömsesidiga känslan de båda unga men: niskorna emellan brutit fram ett lidelsefullt famn tag. Den stolte hetsige Hederslegionsriddaren såg det och blef rasande. Han hade störtat mot dottren med dragen sabel; men starke Hans Jörgen hade räddat hennes lif medelst ett grepp om fadrens arm, hmwarwid den hotande sabeln hade farit tillbaka och upp: rifwit hela pannan på honom. I samma ögonblick hade Hans Jörgen swingat Jeannette upp framför sig på sin sadel och gifwit sin starke jutske häst sporrarne. Han hade blifwit hastigt och ifrigt förföljd af den blödande Chevalieren och trenne grufwewerkskarlar. Det blef ett täflingslopp på lif och död; men den gråe häften segrade. Innan förföljarne kunde nå dem, woro de i säkerhet komne öfwer den belgiska gränsen. Samma sköna nyårsafton lät Hans Jörgen wiga sig wid Jeannette af en resande protestantisk prest. Allt hwad de sedan hade hört om Jeannettes fader war, att han hade legat sjuk i sex weckor efter det såret och sitt fall med hästen, nära wid gränsen, då han förföljde dem. Han hade blifwit fullkomligt återställd och helbregda, men på tillgift och försoning war det aldrig att tänka. Den gamle Chevalier Tournay låg ännnu haljt wanmäktig i stolen uti stogsfogdehuset med den grå tande dottren wid fina fötter. Hans ansigte war dödsblekt, och hans ögon stirrade styft och utan fynkraft på dottren. Då trädde Hans Jörgen in i ftugan, likaså blek fom den gamle; han nedföll på tni ftilla wid Jeanettes sida och böjde sitt hufwud, medan han lade sin blottade ryttarhals för den gamle herrens fot. Alla sju barnen flockades i gruppen och