Norrländska Korrespondenten – 12 november 1862, sida 2

han söng gerna Bertrands asskedssång till den store fkejsaren, och då glödde elden i hans swarta ögon under tårar. Sedan 1819 hade Chevalier Tonrnay mestadels uppehållit fig i Jlandern, men och tumlat mycket omkring i Tyskland och Danmart. Han förftod altare ven temligen wäl danska; men när han ide ftrar blef förstård, röjde hang miner en sädan starkt uppblossande hetsighet, att han syntes tunna begå en wåÅldsamhet mot den menniska, fom endast sporde om hand mening. För den gamle krigsmannen have majoren fattat ett särdeles intresse, och han tände fig rittigt tilldragen af hans personlighet. En dag, då jagten war som allrabäst i gång i majorens skog och den gamle hederslegionsriddaren rätt war tommen i farten, stannade han plötsligen sin jagthäst och studsare, i det han med en fast blick stirrade på starte Hand Jörgen, hwilten fom stytt följde jagtsällstapet på fin ryttarhäst och nu just hade öppnat ett led, man red igenom. — Har denne jägare warit i Frankrike? sporde ben gamle trigsmannen med en mörk uppsyn ech ffif tade särg. . Majoren, fom blott hade hört spörsmålet, utan att bemärta den plötsliga förändringen i den gamles miner, swarade i munter ton, att hans skogsfogde i åren 1817 och 1818 hade warit med re danffe contingenttropparne i Frankrite och derifrån medsört en wacker hustru, som söng som en engel och sjelf hade fungerat som wäktare i Köpenhamn; hwarpå majoren i korthet och med hjertligt deltagande medrelade honom deras historia i mannens wäktaretid. Den främmande herrn hörde med högsta fpån-: