Wäklaresamiljen. AB. E. Jngeman.) (Forts. fr. föreg. n:r.) Han hade som frimillig tjent sig upp till Chef sör en korps ridande jägare i Napoleons tre sista sälttåg och hade följt kejsaren på tåget i Ryssland. Han talte underhållande om små erfarenheter, dock utan att skrytsamt framhålla sina förtjenster. När någon sporde honom om, i hwilket flag han hade fått den djupa skräman öfwer pannan, afbröt han plötå-ligen samtalet. Han hade warit den store kejsaren hängifwen samt befunnits bland dem, som smärtsammast kände afskedet, när Napoleon uppgaf fejfarthronen och drog till Elba. Men, då den detroniserade kejsaren bröt sin afsägelseed och kom tillbaka i de hundrade dagarne, hade denna Bonapartes friwillige borgerlige Chevalier, fom han med en wiss stolthet kallare fia, ide kunnat dela den allmänna förtjugnin: gen för de hundra dagarnes hjelte; han hade fastmer barmat sig öfwer det brutna kejsarordet och förhöll fig stilla på en kolgrufweegendom, fom han egde wid den belgiska aränsen. Han talade beständigt med kall aktning om Bourbonerna: men när Napoleons namn nämndes, lågade der en märlwärdig eld i hang djupt: biagande kolswarta ögon — hans stora rynkade panna blef ett stycke Högre, och hang hand berörde owilltorigt silkesbandstumpen i knapphålet. Napoleon hade eelf gifwit honom hederslegionens kors på walplatsen. rots sin Ålder söng han ännu med lif och hänförelse: