Den husvilla. Tlon hade ej hem och hon hade ej härd, Der hvila hon kunde få njuta; Förskjuten hon var af en kärlekslös verld Men Gud, Han vill ingen förskjula; Så tänkte, så trodde den gamla. Och, tyngd utaf år och bekymmer och nöd, Hon vandrar i folkmassans hvimmel Och tänker som så: om jag blott vore död, Så finge jag rum i Guds himmel: Der finnes ju boningar många?. På jorden jag svårligen rum mer kan få, Ty penningar eger jag inga. Ack, menniskornas hjertan de blifva så små, När de låta guldet sig tvinga; Då blifver om okänsloro ej fråga. Så talte den arma: men höstsolen mild På slumrande Mälaren blänkte. Från menniskoströmmen den gamla blef skild: Snart satt hon helt ensam och tänkte Vid kyrkan bland grönskande grafvar. Tär vill bland de döde jag vänta på heme-: De ej mina tårar förhåna... Nog har mången husvill ock funnits bland dem... Nu slippa de herberge låna... O, sluppe jag äfven detsamma! Mcn Gud, Du är kärleken Skriften så sogt — Med hopp mot din himmel jag blickar! O, kanske förrin natt sig kring grafvarne lagt, En ömmande vän Du mig skickar, Som bjuder mig dela sin boning. Så orden. IIon höjde från gruset sin blick Och upp genom himmelen såg hon — För folket, som snart öfver hyrkgården gick, Ett lik mellan grafvarne låg hon — Så höras de husvillas böner. (A. B.) Anna Å.