stod sig något på forstwäsendet. Han ombytte också snart, på majorens tillbud, fin borgwäktarpost med en god skogsfogdetjenst på godset, hwarwid han fick en behaglig bostad midt i skogen wid en insjö. Efter hand fom både han och hang hustru esomoftast upp på gården; och änskönt de höllo sig tillbaka inom de gränsor, deras stånd och ställning föreskref dem, fyntes dock skogsfogden och hans hustru snart likasom höra till familjen. En dag kom der en hästprångare till gården, som bland flera goda hästar hade i kopplet en hög och stark, fastän temligen gammal häst, hwilken han höll i mycket lågt pris. Då Hans Jörgen besåg hästarne, för att efter majorens ordre wälja sig en af dem till skoglöparehäst, gnäggade den gamle gråe hästen och sprang honom i möte, och majoren såg med förmå ning, att den kämpestarke mannen slog armarne kring hästens hals och gret fom ett barn. — Swad fattas dig? sporde majoren. — ntet, käre herre! men må jag köpa en häst till mig, få låt det wara denne! Sen har warit ryttarehäst tillförne — den war med mig Frankrike — och på den förde jag Jeannette från hennes hem. Majoren fogade fig efter Honom i denna önskan, och det war en festdag i skogsfogdehuset, då starke Hans Jörgen sprang af hästen utanför det öppna fönstret, och Jeannette med ett glädjerop kände den gamle reskamraten och klappade dess swarta mule ges nom fönstret. En gång då majoren och hans fru oförwäntadt besökte dem i skogsfogdehuset, öfwerraskades de mid att fe man och hustru föra dem gamle ryttarhästen fram och tillbaka utanför huset, medan de klappade tampen med den ena handen, och med den andra höllo