Norrländska Korrespondenten – 8 november 1862, sida 2

jag wet mycket wäl, att med en sådan nattwäktare kan ingen annan wara tjent. — Jag tror nog, att jag kunde wara tjent med dig, tog nu majoren till ordet, kunde du hafwa lust att wara borgwäkare på min herregård, när det blef: we få sörjdt för dig, att du med hustru och barn kunde lefwa utan att waka och arbeta öfwer fraf: terna? Starke Hans Jörgen spärrade upp fina ögon, som om han hörde en evangeliröst från himlen, och stirrade, stum af förwåning, på den främmande herrn. — Jag besöker dig innan jag reser hem, så kunna wi talas wid närmare derom, tillfogade majoren och lemnade lällaren. Fjorton dagar derefter war Hand Jörgen borgwaktare på majorens herregård och bodde med fin fas milj i en liten lägenhet mid bakgården. Den unga qwinnan war fullkomligt återställd. Det war en förs nöjelse att se henne bland barnen; och man hörde henne ofta sjunga för dem med sin rena klara alts stämma. Starke Hans Jörgen passade ordentligt på fin syssla, och de syntes mycket lycklige i fin nya ftällning. Dot bemärkte man, att der understundom war något, fom tryckte dem; men derom yttrade de fig aldrig, och de undweko ett hwart forskande spörsmål derom. Majoren uppdagade snart, att starke Hans Förs gen kunde brukas till många andra ting än tifl borg: wäktare. Han skref och räknare rätt bra, och läste gerna, också böcker i främmande språk till ech med fransta understundom för fin hustru fom ide hade glömt detta fitt modersmål och efter handen röjde en bildning, fom sedwanligen blott tillhörer de högre klasserna. Hans Jörgen war en dugtig ffytt och förs