Wäktlaresamijen. As B. S. Jngeman.) (Forts. fr. föreg. nr.) Nu hade ban twå år warit nattwäktare i Köpenbamn. Första året och långt in på andra hade de här lidit stor nöd af sjukdom och brist; men sedan de funnit på att skiftas åt med wattpoften, git det bra både med helsa och arbete, och de skulle finna fig myc tet lyckliga, om det få kunde fortgå och förblifwa. Men skulle der nu aftäggas rapport om sista nattens bändelser — och mannen få sitt afsked för det han låtit fin hustru besörja tjensten under morgontimmarne — få woro de med detsamma brödlöse och mycket olyckliga. — War obekymrad, unga wackra qwinna, sade majoren, derföre blifwer wäl råd. Hon blef nu förft warse majoren och fästade förundrad fina swarta ögon på honom, utan att förstå hwad han mente. Der blef emellertid anmält, att den karet höll för dörren, som läkaren hade beställt. Wäktarehustrun war förbunden; dock wille läktaren sjelf ledsaga henne till hennes hem. Majoren gjorde honom sällskap. Wag: nen rullade bort och höll, efter ordre, wid en källare i Lavendelstredet. Der bodde starte Hans Jörgen. Man behöfde ide banka på. Wid wagnens stannande utanför källarsörren och det buller, four det medförde, hade Jörgen sprungit upp of fin bädd, der han, Helt påklädd, hade slumrat. Han öppnade dörren och stod död sblek i lykteskenet, då Han såg fin hustru medför