Norrländska Korrespondenten – 5 november 1862, sida 3

starke Hans Jörgens hustru, och att hon i det sist halfåret, sedan hennes man hade haft febern, obe märkt förrättat wäktaretjensten för honom hwar nat från klockan 2, då der gerna war stilla i staden, fö att han kunde sofwa den halfwa natten och winna kraf ter till att hugga bränne hela dagen, hwarmed har förnämligast underhöll henne och de små; ty dertil war wäktarelönen alltför ringa. När hon sjelf had sofwit halfwa natten, kunde hon mycket wäl hälla u med att stå wid twättebaljan det mesta af dagen oc dermed förtjena något till hjelp. Det enkla rörande sätt, hwarpå hon omtalad sitt förhållande till man och barn, och den undseelf och wärdighet, hwarmed hon tillhöljde sitt bröst oc tillbakawisade hwarje opassande blick, wäckte allmän deltagande. Hela hennes wäsende och sätt att war syntes också stå långt öfwer hennes ringa ständ; oc af fickan i den stora wäktarerocken hade utfallit et band af en fransk skalds werk i originalspråket tillit med en rulla noter. Dessa befunnos just innehåll den nyssutkomna behandlingen af wäktarsången. Hen neg talestämma mar öfwermåttan wälljndande, do war accenten något främmande och förrådde, att ho icke war infödd danska. På ett spörsmål derom till stod hon, att hon war fransk till börden och hade följ sin man hitöfwer 1818 med contingenttroppar. Ha war blott korporal wid ett ryttareregemente, men hard för en käck handling blifwit officer. Den iran hard han dock måst afstå; ty fom officer kunde han id ffrapa hästar och hugga bränsle, och fom fru kund hans hustru ide twätta för folk, och dessförutan kund gagen icke räcka till för hushållets behof. De hat bott fem år i Odense, sedan Hans Jörgens soldatti war för förlupen. (Forts.)