Norrländska Korrespondenten – 5 november 1862, sida 3

och nattwäktaren låg under de wildsinta menniskornas fötter, som trampade honom på bröstet. — Död och plåga, han är stendöd, skrok nu en af hopen från stället, rädda er, kamrater! Der fom mer nyktert folk. J ett ögonblick war den milda ffaran åtskilid åt alla sidor. Nattwäktaren låg stilla på gatan och simmade i sitt blod. Emellertid hade flera wäktare kommit till plat: fen, och man wille bära den olycklige till närmaste barberftuga. — Nej, intill mig, här i stugan, jag är läkare, fade doktor Holten, fom straxt skyndat fram och fat tat den fallne wäktarens hand, jag fall strax sörja för honom och förbinda hang får; han är ide död — hans puls flår ännu. — Men hwad är detta? mumlade en af mål: tarne, det är ju ide starke Hand Jörgen. — Tig stilla, fade en annan, vet ffall jag sedan förklara. Wid undersökningen af den slagnes sår, befanns det strax, att det wåldsamma slag, han fått, war mera bedöfwande än farligt: men man såg tillika, att det ingalunda war någon kämpakarl, utan i stället en fint bygd och serdeles wacker ung qwinna med ett rikt glänsande swart hår under wäktarehufwan. Den långa nattwäktarrocken hängde som en säck omkring henne och war nedanför uppfästad nästan en half aln. Så snart hon uppslog de präktiga swarta Bao nen och då såg sig ibland idel främmande menniskor och under läkarens behandling, syntes hon straxt mår: ka, att hennes kön war röjdt, i det man hade blottat hennes hufwud och hals för att aftorka blodet. Hon utbrast i häftig gråt och bad att man för allt imwerl: den ide måtte angifwa det. Hon tillstod att hon mar