Norrländska Korrespondenten – 29 oktober 1862, sida 2

ja, det war werkligen mors röst. Farwäl, du ädlaste bland menniskor. War lycklig, som du förtjenar att wara. Farwäl: Hon lade sin hand i hans; han wille trycka henne till sitt hjerta, men hon flet fig hastigt lös och förswann in i stugan. Stormen. Det war natt. Stormen, fom höjt sig mot aftonen, blef allt starkare; winden hwen i den aflägsna skogen och böljorna brusade med ett hemskt dån mot stranden. Jngen måne upplyste nattens mörker, men då och då flammade blixten, och åskan rullade med förfärliga knallar öfwer det wildt upprörda hafwet. Det war, som wille orkanen sopa bort alla de små kojorna wid stranden. Jngen kunde sofwa derinne; småningom kommo fiskrarne fram ur sina spridda boningar; facklor fladdrade från alla håll och gnistorna från den sprakande granweden flögo långt ut öfwer wågorna. Tyst, war vet ide ett skott fom hördes på afstånd? fade en utaf gubbarne. Nej, det war blott en åsktnall, tror jag. . — Nej, om igen! Hör! Det dofwa ljudet. Si kert ett nödstott från något fartyg, fom häller på att förlisa. Nu börjar det då ändtligen dagas; hörde ni, Giuseppe; fer ni någonting? Jag wet att ni har kattögon. — Nej, sade Giuseppe, ännu är det för mörkt; men gif mig hit tikaren, det går fort när det en gång börjar dagas här i landet. Giuseppe tog kikaren; han spejade länge ut i det wilda, skummande hafwet. Der ligger någonting derborta under klippan, fer du? Under ruinerna af det gamla slottet, der på höjden; der äro alltid de wärsta bränningarne; hör hur det dånar omkring dem; och der igen, det dofwa ljudet: