— Bah, har intet att betyda; du lär dig snart att älska mig. — Och när er farbror fålunda hotar och förs följer oss, tror ni att han skulle tillåta ett sådant steg? — År det en gång gjordt, då wet jag att han finner fig deri; han fan ide i längden emotftå mig. War min, Angela, oh allting går wäl! — Nej aldrig, aldrig, aldrig! fade hon, och tryckte händerna för sina ögon, liksom för att utestänga en sådan tanke. — Nå, fom du mill; jag fan ide twinga dig. Men kom ihåg, gör du det ide, få kastas din far i den wärsta fängelsehålan, och din mor och du sjelf, stöna Angela, få lemna ert trefliga hem och aldrig fe vet åter. Wälj sjelf; det blir dina föräldrars död, men — om du få mill ha det. — . — O min Gud, o o heliga jungfru Maria, förs barma dig öfwer ditt olyckliga barn! Hwad skall bli utaf mig, olycksaliga! Alldeles förtwiflad sträckte hon fina armar mot himlen; silfwerpilen lossnade i hen nes fötter; det rika, swarta håret föll ned fom en flod öfwer hennes ffuldror; aldrig hade hon förefallit Piero få wacker. Han betraktade henne med ett ilstet leende: Nå, slöna flicka, hwad säger du? En sådan dotter som Angela har wäl icke swärt att wälja, när det gäller att ffänta föräldrarne lif och lyda, eller störta vem i det yttersta elände. , — Haf barmhertighet, grymme frestare! Ni kan ide, ni skall icke utföra edra hotelfer! — Så fannt jag lefwer, finns ingen annan ut: wäg för dig än att bli Pieros maka; en tyda, kan jag tillfoga, för hwilken en annan kunde afundas dig. (Forts.)