förbi på den hwita muren. Hon spratt till: Det äv kanske Francisco! Ack han glömmer ide bort of! Men nej — det war Piero. Hon drog fig ofri: willigt tillbaka, men han nalkades hastigt. God morgon förtjusande Angela. Säg, hwarföre glänser en tår i dessa wackra ögon, som endast borde lysa af glädje. — Min mor är sjuk, signor; dessutom hafwa wi många bekymmer. — Kalla mig icke signor, söta flicka; kalla mig Piero, din Piero! Han wille kasta fig för hennes fötter, men hon sprang hastigt upp: Min mor behöfwer mig, signor; förlåt mig. — Nej, gå ide, Angela, fade han, sansande fig, i det han fattade hennes hand och drog henne ned på bänken: Jag wet hwad fom händt; jag har bes fwärjt min onkel att icke uppfylla fina hotelser, men det har ide hjelpt. Emellertid eger jag makt att värd: da eder alla, om du få will. — Ad, signor Piero, hwilken godhet! — Hör nu på Zag skall betala alla din fars skulder; innan soluppgången äro penningarne här; jag skall hjelpa honom att komma på grön qwist, så att en dylik förlägenhet ide lätt mer kan drabba hos nom. — — Ad signor utropade den unga flickan med Hop knäppta hinder, huru skola wi funna tada er! — Men — återtog Piero långsamt och ströt hårlocken, hwarmed winden lekte, från sin låga panna — men, allt detta ster blott på ett wilkor — Ångela bleknade — på eet wilkor, att du blir min hustru. — Er hustru! När jag icke älstar eder! När ni wet att jag älskar en annan? :