egentliga uppfostran redan förut måste wara fullbordad i sjelfwa hemmet. Oh denna egentliga uppfostran hwilar huf:wudsakligen på modren; i barnets minne stå outplånligt inpräglade de grund: drag, fom härröra från modrens inverfan i de tidigaste lefnadsåren, få att man i sanning fan föga, att menniskans upp: fostran till största delen försiggår i modrens armar och på hennes knä. Den äldre menniskan kan wäl underwisas och beläras, men uppfostras om igen kan hon icke. Alltså, J Mödrar: uppfostren medan tid är; och läggen märke till Jean Pauls ord: Föraktlig är den qwinna, fom fan känna ledsnad då hon har barn. Men för att gifwa en god uppfostran måste mödrarna sjelfwa wara wäl uppfostrade och tänka, tala och lefwa som sådana. Men hwarföre blifwa nu de flesta barn i fina första lefnadsår felaktigt uppfor strade, och hwarföre komma de oftast, såsom erfarenheten wisar, i lärarens händer andligt förslöade och moraliskt förderfwade? Det är derföre, att barnets första uppfostrare nära den olyd:saliga fördomen, att när barnet blott får förftånd, få kommer af sig sjelf lydnad och insigt i godt och ondt. Ja mången moder lefwer i den oriktiga tro, att wissa bestämda fel få wäl fom goda egenffaper äro barnet medfödda, få att emot de förra ingenting fan uträttas, och att de sednare utweckla fig oberoende af all påwerkan. Till fin egen och fina barns olycka antaga de att förftåndet lik: som skall fara in i barnet wid en bestämd ålder, just då och ide annars; de weta ide, att organerna för tanfewerffambheten småningom få sin utweckling och utbildning alltifrån de första lifsögonblicken, i det barnet medelst de yttre finnena påwerkas genom förnimmelser från omgifningen; de kunna omöjligen fatta, att liksom af den mjuka modelleringåmassan kan formas ett konstwerk eller ett missfoster, få fan af det nyfödda bar: net blifwa lika wäl en god fom dålig menniska. En menniska, fom från fin födelse ide har någon fysisk brist, fram förallt har en frisk hjerna, fan genom fin första uppfostrares insigt i fyiiskt, intellektuelt och moraliskt hänseende upp: nå en hög grad af fullkomlighet. Men nu för tiden är barnets första uppfostran som oftast gifwen till pris åt slumpen. En amma, en barnpiga, en tante eller en mormor öfwertager gerna hufwudrolen, och de allraflesta föräldrar sätta fin lit till skolan och def, infiytande på den unga menniskan. Afwen för: ståndsslöa, wiljeswaga och i sedligt hin seende förderfwade barn — allt hufmwudsakligen följder af dålig uppfostran i de första lefnadsåren — skola genom flitig skolgång blifwa tänkande, wiljekraftiga och goda menniskor; och då nu skolan af en sådan materiel omöjligen kan bilda en ungdom, som är så förståndig och bra som föräldrarne önska det, så heter det wanligen, att det är lärarens skuld; — sig sjelfwa taga de fria för all skuld. Föräldrar med dylika oförnuftiga före: — oa Få — cc 7