på sängen bredwid modern. Md, min mor! Är hon död? Min Gud och Frälsare, förbarma dig! O far, hwad har händt? Giuseppe förmådde icke swara, men dottrens heta tårar wäckte modren ur sin dwala. Hon satte sig upp i sängen, blek och förwirrad, och det warade en stund innan hon hunnit sansa fig få att hon wisste hwad fom pågick omkring henne. DÅ berättade Giuseppe med låg röst för fin dotter allt, hwad fom händt; Taddea fatt gungande fig fram och tillbafa på fina: kanten, wridande fina händer, oc upprepade gång ef: ter annan liksom i en dröm: om wi ide betalt in: nan solen går upp, kastas han i den mörkaste fängetfehåla, och wi jagad ut i den wida werlden. O we, o we! Angelas hjerta war! nära att brista, när hon hörde sin mors jemmerrop; men flickan hade en from och stark själ; nu gällde det att ide låta modet fjunfa; med Guds hjelp skulle de wäl hitta på någon utwåg. Honzupprepade fader Geronimos tröstegrunder och ingaf fin mor den elixir, fom han sjelf beredt. Den werkade genast lugnande; uttröttad af sorg och tårar, somnade den arma qwinnan. Jag skall gå ut, fade Giuseppe och rådfråga några wänner; men pen: gar lära de stackars fiskrarne icke funna låna mig, och Francisco har redan gjort allt hwad han förmådde. Han tog fin hatt och gick. Angela kastade en öm och sforgjen blick på fin mor, stängde igen fönsterluckorna, och gick fatta utge nom dörren, der hon satte fig på en bänk, stirrande ut i det blå fjerran med hopknäppta händer, dels bedjande, dels funderande på hwad fom borde göras; vå hördes plötsligen steg i närheten och en skugga gled