Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1862, sida 2

nom plånboken med den del af hans arrende, som han med få mycken möda hopsparat, och Hade möj ligtwis tillfogat honom ännu mera ondt, om ide hundars skällande och jagthorns smattrande hörts på aftånd. — Prinsen är ute på jagt; in i edra hålor, bnssar! ropade anföraren, och lika fort som de wisat sig woro de åter förswunna. Jngenting syntes nu utom det gröna löfhwalfwet, mossans mjuka bädd, och Gius seppe, fom låg derpå, med sönderrifna kläder och blo: dig arm. Så snart han sansat sig, reste han sig åter och gick långsamt fram mot det hållet, hwarifrån hor: nen ljudit, tills han oförmodat åter fann fig på mä gen, fom förde till flottet. Slottet Terrabella. J ett vift möbleradt rum på slottet Terrabella satt den gamle Sebastian, Grefwens förwaltare, och fåg igenom fina böcker, fom lågo i högar, blandade med bref och handlingar, på bordet framför honom, — Nu ha de då alla betalt, mumlade han, utom den slyngeln Giuseppe; han kommer wäl fram med en lång historia om sjukdom, m. m., och ber om upp: ffof; men, wid Bacco, det får han ide. Här har jag ett bref från Grefwen, der han uttrycker sitt medlidande med den stackars fiskarfamiljen, som drabbats af få många olydor, och säger att han tycker det en så redlig man fom Giuseppe, hwilken fett bättre tider och har någon uppfostran, kunde wara ett owärderliat biträde för mig, — kanske tänker han till slut lu mig ur sadeln, den skurten; jag har nog märkt hur han söter få Grefwens öra när han har kommit nå gon gång; en rittig örontasslare; nej, nej, min gunslige herre, det går icke så lätt att draga Sebastian