— 2 wil inn Lol 4( Som felen gått ned. Hör, hur fjömåjen skriler; fe, hur stummet flår upp derborta; oc, vet blir säkert storm, och din far är ensam ute; han har icke sina ungdomskrafter mera: hur skall han funna sköta båten utan hjelp? ANA wo (O Å — Men han är icke ensam, sade Angela, och en rodnad, fin som den, hwilken färgade snäckan wid hen nes fötter, for öfver den unga slickans tind. Wår granne Franeifceo såg honom fara ut, och då satte han sig i sin egen båt, och stötte till far derute och de följtes åt setan. ö — Gjorde han detta? Den snälle Francisco, hwad jag är honom tacksam. Men det är sannt, alltsedan min Renzo, fom skulle warit fin fars stöd på gamle: dagar, är borta, har Francifco warit fom en fon för oss; hur ofta har han ide i nödens stund delat sin ringa förtjenst med oss och hjelpt oss wid alla möjliga tilljällen. ånd skall wälsiana honom derför, det är sälert. Du behöfwer ide rodna för vet, min flicka; jag wet nog hwad han länner sör dig, och om han blett wore litet vitare, sinns ingen, i hwiltens hand jag få gerna mill lägga din, mitt älskare barn — Iitare? fare Angela, sorgset leende, är ide ett sådant bjerta rikdom nog? Du fager ju få ofta att ban är få älrel, få arbetsam, få trofast och hjelp sam: är ide detta af mera wärde än alla jordens flat: ter? Öfwerwäga ide sådana egenskaper allt Pieros guld? Ä — Nå ja, mitt barn, sade modren; men den, som har lämpat med nöden såsom wi gjort, tan ide ringakta guldets wärde; jag önskar att Francisco wore rilare; men Piero älskar vig också, och det ären dugtig gosse. O, mamma, tala icke så! Han älskar bara —, fig sjelf! Hur fon man nämna hans namn på samma gång som Franciscos! — Nå nå, mitt barn, blif icke få häftia mot din stackars mor; jag är ju så swag, jag orkar icke mot säga dig: jag tror att all denna forg och oro blir min död till slut. — Ack, söta mamma, förlåt, förlåt, utropade den unga flickan och lindade sina armar tring moderns lif, att äfven jag slulle wålla vig fora, det är för swårt! Men tu ffall fe att allting går wäl: jag skall bedja så ifrigt till den heliga iunafru Maria; Hon wet hwad en moders sora will säga; hon skall gifwa dig tröst. Men låtom oss tänta på något annat. Hur är det? Ser jag icke twenne swarta prickar på hafwet derborta. Tänk, om det wore fars och Franciscos båtar! Kära mamma, wi så fortsätta fången. Fife om den ide beswaxas tenna gån. Återigen ljödo de klanafulla rösterna öfwer sjön, och denna gång icke förgäfwes. Knappast hade den ena strosen slutats, förrän starta, manliga toner hör: des på afständ uppstämmande den andra strofen, först som ett fjerran eko, sedan allt högre och kraftigare, till dess att twenne båtar syntes framkomma bakom en framskjutande udde, och snart stodo Giuseppe och Francisco på stranden, den ene omfamnad af hustru och dotter, under det att den andre Höll fis blygsamt på litet afstånd, men helsades snart af en wänlig blick från Angelas strälande ögon, och sedan af en warm handtrycknina of mor Tardea. Haf tack, käre Fran ciseo, att ni hjelpt min gubbe här, ni är alltit snäll och god. — Det war ite mycket att göra, tywärr; fe här, wåra båtar äro tomma. — Sa, fade fader Giuseppe och torkade fwett-tå