Filkärsalkilsen. Berättelse ur Jtalienska folklifwet, of E. 32 on. Wid stranden. När dit ännu war barn, war det annorlunda; då hade wi fullt upp utaf allt, men sedan elrswädan förtärde hus och ladugård, har allting gått tillbata; I ifrån den stund då min Renzo wille fara till sjös har ingenting welat lyckas för of; min helsa är bru ten genom den ewiga oron och ångesten för hans skull; och nu fan det ide wara fråga om att ide han förgåtts; wi inåste annars ha hört något ifrån honom under alla desfa långa År; nej, nej, jag wet, när jan sitter och stirrar på den stolta wågen, att ven säkert sköljt min älskade gosses lif! — Och modren skylde ansigtet i sina händer, och stora tårar runno genom fingrarne. — Moder min, fade Angela, hwarför skall du ständigt plå ga dis? Gud will kanste pröfwa of en stund, men Tu met att han wälsignar de redliges fträfwanden; Han skall icke öfwergifwa oh. — Ja, men de redlige få ofta flita ondt i venna werld, swarade modren. Du skall få fe, — det anar mig en stor olycka, och mina aningar flå fällan fel. — Ej mina beller, sade Angela, ljuft leende och smekande fin mor på den bleka kinden, och de säga mig att allt skall ändå taga ett lyckligt slut. — Dina aningar äro blott ungdomsdrömmar, mitt barn, fade modren, de förswinna för liswets cr: arenhet, fom den gyllne strimman på hafskanten, fe