Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1862, sida 3

deraf. Jag kände mig på den punkten jag icke mera war fullt herre öfwer mitt hufwud och med den afsky jag eger för ett sådant tillstånd tände jag det i högsta grad motbjudande att wisa mig sådan inför dig. Jag mar missnöjd med mig sjelf och under en sådan sinnesstämning blir man det litt med andra. Hwad säger du nu? — Hwad skall jag säga! Jo, att all jordisk ära och glans har fin frånsida, men kärleken mellan twenne trofasta hjertan har ingen. Att för dem är det ljuft att dela ide allenast glädje och bekymmer utan också swagheter och brister, och taga öfwerseendet med fom ett band att stärka deras tillgifwenhet. — Arnoldsson tryckte en kyss på fin hustrus pans na och sade: Ja, ja, för dem som älska är allt godt! Först då wi icke mer läsa tärleten i hwarandras öga har ödet slagit upp frånsidan af mår glädjes ffattepenning.