till tröst och skoning. Octavias fruktan att prefidenten skulle förkortat sitt eget lif förmildrade Hedwig, i det hon omtalade ångbåtspassageraren med den fällsamma likheten. Arnoldsson lofwade att genast resa till Göteborg, för att så grannlaga som det höfdes anställa efterspaningar öfwer förhållandet, och föreslog emellertid presidentskan att följa med Hedwig till Wassåker, för att wara der till undwikande af de förödmjnkelser fom händelsens uppseende skulle bereda henne och för att i stillhet afbida underrättelsen om husets werkliga ställning. Wid hemkomsten från detta besök tastade Hedwig fig om fin mans hals och fade: — Ac, med en får dan man har min lyda ingen frånsida, och deremot, hwilken förfärlig prägel har ödet uppslagit på Ocetavias! Förlåt, ac förlåt mig fära gubbe en däraf tighet, hwilken jag skall anse fom den sista barnslig: heten af min oerfarenhet. Sig, fan du förlåta mig? — Hwad? Sells gjorde nu en bekännelse af fin swaghet Arnoldsson åhörde henne leende och fade: Se der en ny winft of färden. Ingenting är of nyttigare än att lära oss känna werlden, lifwets olita förhållanden och wårt eget hjerta, fade han. Denna belännelse ger mig dessutom den glädjen att jag har något att qwitta med mot den, som jag har att aflägga. — Du? Ad, hwad skulle du funna anklaga dig för? — Det torde utan swårighet funna uppfökas. Hur fann du mig i går afton wid min återkomst? — Jag fann dig icke älskwärd alls. — Långt derifrån. Wid den der politiska midvdagen pokulerade man så ifrigt att jag alldeles bringades från mina manliga måttlighetsreglor. Owanan att öfwerskrida dem, gjorde mig ömtålig för följderna