Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1862, sida 2

ler något dylikt. Stora werldens damer taga ofta hett wid fig för ingenting. Jnom några ögonblick woro begge klädda och på wäg. Wid ankomsten till presidentens hus, fann Heds wig fin syster försänkt i den djupaste förtwiflan. Hon kunde icke tala, hon räckte Hedwig blott ett papper, som hon krampaktigt hade sammanpressat i handen. Hedwig uppwecklade det och läste: uTFIrdöm mig ide, arma qwinna, ehuru det steg jag nödgats taga bringar dig till wanärans och förs aktets nesliga ståndpunkt. Wårt hus är ruineradt. Spel och wårt yppiga lefnadssätt hafwa åsamkat mig skulder, som jag icke kan betala. Sakerna kunna icke uppehållas längre, du måste nu lära känna det. Jag will icke urskulda mig, Octavia, jag är mera saker än du, men du bör med skonsamhet mot mig tänka derpå att dina fordringar på lyx öfwerstigit te mo yenger du genom din förmögenhet tillförde mig och från hwilkas sårande åberopande jag genom min eftergifwenhet welat befria mig. . Spana ide efter mig, ty alla forffningar ffola wara förgäfwes. Måtte glömskan strö fin aska öfwer mitt namn, det är allt hwad jag för mig önskar, för dig att du måtte finna styrka att bära det hårda slag, hwaraf du skall träffas. Farwäl! Din olyckliga mate. Hedwig hade knappt hunnit läsa dessa rader ins nan hon uppkallade fin man, omtalade hwad fom händt och bad honom råda och handla. Hon inträdde till Octavia; alla fördomar förfwunno. Han såg icke mer i henne den ytliga, bortfkämda werldsdamen, han såg den olyckliga qwinnan, den för fina dårskaper strängt straffade, och han talade med en broders milda röst allt hwad religionen och hans eget hjerta bjöd honom