Norrländska Korrespondenten – 11 oktober 1862, sida 3

— Jag bryr mig mindre om afslaget af resan än sättet hwarpå det skedde. Aldrig skulle Octavia hafwa tålt det. Jo, jo, det finnes werkligen en fråns sida af min lycka, på hwilken jag icke förr tänkt. — Det war således detta jag hörde dig uttala då jag inträdde? — Hörde du det? Ad, jag ångrar mig att sagt vet och likwäl ... — J detsamma hördes ett ljud från det rum, dit Arnoldsson inträdt. Hedwig sprang till dörren. och öppnade den, men tilläste den åter genast. Han sofwer, han har somnat i soffan! — utbrast hon. — Nå wäl, hwad är det för ondt i det? Efter en stor middag, der man nödgats äta sju gånger få mycket som naturen kräfwer, och behörigen nedffölja det med ett motswarande qvantum fluida, samt inter foliera allt detta med politiska diskussioner, tal och ber batter, behöfwer man werkligen flå fig till vo i fönv nens armar för att repa fig till både kropp och själ. -— Detta war då den wigtiga fak han hade att fundera på, och för hwilken han så kallt afwisade mig? — Och Hedwig förfsiönk i tankar, fom då och då afbrötos af en snyftning. Hon tände fig sårad och djupt sårar, och denna länsla framkallade nya jemförelser. Hon undrade öfwer att hon aldrig förr sett hwad som nu ställde sig i klar dag för hennes ögon, men bon tillskref det den blindhet, hwaraf hon dittills ma rit bedarad. — Kära Hedwig, sade August, jag will ide lem na dig i den sinnesstämning hwari du är, och ändå bjuder tiden det. Det är sent, klockan är mycket. Hur will du? (Forts.)