Norrländska Korrespondenten – 11 oktober 1862, sida 3

nu wara ensam. Lemna mig i ro! Och han gick in i närmaste rum och tillstängde dörren. Hedwig såg efter honom med en blick, fom ut tryckte ett såradt hjertas qwal. Hon snyftade och sjönt ned på en soffa, under det hon bittert fram pressade: Medaljen har wertligen fin frånsida. J detsamma öppnades dörren och August inträdde just som orden gingo öfwer hennes läppar. Han kom att återlemna hennes broche, fom hon tappat i prefiventskans wagn, och hwilken han, efter stilsmessan från Herwig, hittat vå han wid presidentskans port hjelpt henne stiga ur wagnen. Hon wisade föga glädje öfwer det återwunna jmycket, läggande ret pa bordet under det hon med litgiltighet jade att hon ide satnat det. — Du är ide wid friska tänkesätt — anmärtte August. — Hur är det, är Arnoldsson ide hemtvme men? Du fruttar wäl icke att han råkat ut för röj: ware häremellan och Djurgården? — Stämta icke! Det finnes nog af werkliga betymmer utan att man behöfwer plåga sig med fjelfskapade. För Arnolosjons bortowaro är Gudskelof ingenting att befara. Han är hemma, men ... Hon tystnade twärt. — Men? .. Hedwig wände sig bort och aftortade en tår. — Men? .... Hwad ligger under detta men? Det fiunes intet förargligare ord i werlven än ett sådant aftlippt men. Det är som en wägwisare utan anwisning till hwilket mål den för. Man kan från den komma till oändligheten. Men . ... ta mig tusan torde icke här betyda en afledare från Upsala. Årnoldsson sätter fig emot din resa vit. Ar det detta som gör dig ledsen?