min nådviaa fru fyfter och får derföre tåligt höra henne af dig misskännas. Du får doc förlåta att jag i det fallet widblifwer min egen tanke och erkänner hennes många förtjenster. — Alt för gerna för mig — swarade — Arnoldsson torrt. ; — Och äfwen hennes mans. En ömmare, oms tänksammare och mera eftergifwen man fan ide fin: nas. Han bemöter fin hnstru, fom more han ännu hennes fästman. — Det torde också wara för honom bäst. Fru swägerskans anspråk äro ide ringare och jag beklagar den, som icke uppfyller dem till punkt och pricka. — Du nåste werkligen hafwa föresatt dig att såra mig genom ditt klander af en syster, som jag har få många skäl att älska. Octavia har wisferligen fina egenheter, men de funna till stor del ursäktas af ve förhållanden inom hwilka hon lefwer, tå mi dere: mot inom wåra måste tänna of fårade af dem och derföre bedöma dem härdare. Stode hon icke få myc tet öfwer of, skulle du utan twifwel finua henne wira bättre. Arnoldsson sade intet, och i denna tystnad läste Hedwig en förebråelfe, som skar henne i hjertat. Hon gick till honom, lade sin arm om hans hals och wille gifva honom en kyss, men Arnoldsjon fföt henne tillbaka, wände bort ansigtet vi fare: Låt mig mwara. Detta. war för mydet för Hedwig att uthärda, synnerligast i den stämning, hwari hon redan befann fig. Hon stannade liksom förintad: derpå fade hon efter ett ögonblick: SÅ skulle swåger Ehrnprofil aldrig tillåtit sig bemöta sin hustru. Jag har något wigtigt att tänka på och will