Norrländska Korrespondenten – 11 oktober 1862, sida 2

— Alltså, min wån, sade presidentskan med en uttrycksfull blick på sin man. Jag har få ondt om tid, ja många göroutål. Det är herrarnes wanliga jargon, och ändå sattas vem aldrig tiv för fina middagar och öfriga förlustelser. Som jag sagt, det är allceles ULDIVA NS digt och du sinner att jag icke kan resa utan, herre. oo Det är naturligt, min wän, och wi rangera f derefter. Jag skall göra hwad jag fan för att bes mig tid att åtfölja dig. de lt förftuten, men talunde blid o r Ä Octavia kastade en på Herwig. Ä — Tycker du ide ret wore ssäl att Hedwig ut följte of, tå hon har en barnromswän på sället, hos hwitten hon kunde be. — — Swarför icke, om hon sjelf delar samma tanke. — Wisst går hon det, men hon är för blyg att säga till fin man derom. ij Ä — ban fon omöjligen motsätta fig en få billig önskan. Det wore orätt till och med att icke begagna ett tillfälle, som ide få snart erbjudes för Den, font få fällan beföter hufwucstaden, som lilla swägerstan. Oc för oss stulle vet wara gansla angenänit. Denna eftergifwenhet och artighet fuländate den förbländning som bemättigat sig Herwig öfwer systern lycka och lastare längre stuggor på taflan vr hennes enen i jemförelse dermed. Met förstämra sinnen åtetwände bon hem, afslog presitentskans bjudning att taga en smörgås hos henne och tände fig på en gång fruttande och otålig att tväffa fin man. Han hare ten dagen bewistat en opinionsmiddag på Djurgåpden och war ide återkommen då Hedwig inträdde. Av: nen of de tomma rummen och ensamheten omtring henne, minnet, som upprepade hwarje ord som s tilltalat henne, och den sårade stoltheten, som ge en bedröflig wigt, allt framkallade en dimma ett lif, som nyss syntes henne så roligt. Hor men då tårarne flöto som bittrast hörde hon sin eg i trappan och det gick straxt en solalimt hennes hjerta. Den förswann dot wid hans Med blosfande linder oech någet stolt i blicken, ken hon aldrig sörr hos honom warseblifwit, in han, utan att mid hennes åsyn skänka henne en lig helsning. Är du redan hemma? Jag hoppat jag trodte, wille jag säga, att du stannade H syster till aftonen. — År du missnöjd med att finna mig fö hemma? frågare Herwig och gick emot honom. — Ah nej, swarade han torrt, och git 1 lande henne till ett fönster, hwilket han öppna säg ut igenom. — Om min närwaro beswärar dia fan d bli befriad derifrån för några dagar, ty min har bjudit mig att åtfölja sig och swåger till p tionen i Upsala, och den sednare bar gan ska ifri derstödt bennes bjudning. — De behöfwa icke uppgöra några res för dig. — Deras förslag har uppkommit af den sa wälwilja och omtanka för mitt nöje, och ingen kunde föreställa sig att derigenom wäcka ditt m Herwig hade lagt i dessa ord em udd, fom ic gick Arnoldsson. — Hwad betyder denna ton 2 frågade Ar son. Zag fruttar att du warit för mycket tillsan med din nådiga fru jyster. i — Jag wet att tu är intageu af fördor