tigt och instämde ganska kallt i de loford han gaf dem. August, fom trodde fig hafwa funnit orsaken till hennes nedstämda lynne, föfte ett tillfälle, då han obe märkt kunde tala med henne, och sade: — Du käns ner syster Octavias beteende, märker jag. Utan Ovifwel har hon mankerat dig ganska mycket, men det är ide wärdt att förtreta fig öfwer dumheter här i mwerlven, man finge då aldrig göra annat. Wårt goda lynne är en alltför dyrbar skatt att offras för men niskors dårskaper. J stället för att swara, satte Hedwig näsduken för sina ögon. — Nej, nu är det för rasande! Kan min lilla förnuftiga fyster gråta öfwer en bagatell? i — Nej, det är ide för det jag gråter, men jag wet ide hur det kommer sig att jag är få beklämd i dag. Hedwig wisste icke orsaken dertill, fade hon. Kanske hade hon icke sett nog djupt i sitt hjerta för att weta vet, men wi göra det och läsaren bör icke heller lem nas i okunnighet derom. Den war grundlagd under Hedwigs flitiga fame manwaro med fin förnäma fyfter och utwecklad genom det sista samtalet med henne, fom wi anfört. Hittills hade Hedwig ansett fig fom den lyckligaste qwinna på Guds gröna jord. Hon tillbad fin man såsom him: melens englar. Hushållsomsorgerna woro henne kära såsom ett nödwändigt appendix till familjelifwet och gåfwo lika mycken tillfredsställelse som beswär. Gurs gåäfwor hade hon fullt upp och behöfde aldrig rätna på en större eller mindre del då hon öppnade fin gif: milda hand. Församlingens allmoge war, få att säga, färdig att bira henne på fina händer och af alla or: tens ståndspersoner war hon älskad, aktad och war: