Norrländska Korrespondenten – 4 oktober 1862, sida 3

åt hwars alla skönheter och märkwärdigheter hon på förhand gladde sig att få se hennes fägnad. August skulle wara deras kavaljer. De ffulle åta ut i prefi: dentens ekipage för att ide på stället behöfwa trötta sig med att gå omkring till fots. J stället för att striftligen swara gick Hedwig sjelf till presidentskan. Denna mottog henne med sin wanliga artighet och lika ogeneradt, som om ingenting förefallit, som hon tunde debitera sig till fel. Hedwig studsade och kände sig helt förlägen wid denna otwungna ledighet. — Jag tackar syster Octavia för det gjorda för: slaget — sade hon — men då jag ganska wäl inser att det icke kan annat än beswära syster att i dag ånyo företaga samma färd fom i går, ffulle det för mig betaga allt nöje, hwarföre jag hellre afstår från äran af min systers sällskap oc företager resan ens fam med August, såwida ide min man någon gång funde slita fig 158 för att följa mig. Jag har redan alltför mycket begagnat den godhet syster wisat mig. — Aha lilla Hedda, sade presidentskan med fitt mest ämabla leende, du är missnöjd med syster Octa wia och tror att hon manquerat dig. Obekant, som du är, med werlden och dess fordringar, förundrar det mig icke; men du skall utan twifwel finna. att du icke har något att förebrå mig, då du lär dig att fe far fen från dess rätta fida. i — Det skulle wara högst opassande af mig att wåga en förebråelse mot en syster af få mycken öfwerlägsenhet, och fom dessutom bemött mig med en godhet, fom wäckt min förundran i lifa grad fom min facksamhet. . (Forts.)