Hon skall tro att jag blifwit ifrån mina sinnen — och Justina wred sina händer såsom i förtwiflan. Hedwig kunde icke afhålla sig från ett leende och walde, då hon fann att hon icke kunde komma ifrån saken med mindre, ett brunt sammetsband, det moder naste i samlingen. Sedan rosetten war ditsatt bad Justina Hedwig se sig i spegeln. Hon kunde icke, då hon i stället för fina wackra lockar såg håret, uppstruket öfwer höga walkar, höja sig öfwer pannan, afhålla sig från att utropa: Ac, jag fer förryckt ut, jungfru Justina! Jag fan ide wisa mig såsom jag nu är utstyrd. — Hennes nåd känner då intet till modet — sade Justina och sökte dölja sitt missnöje. — Jag tror knappast det blifwit bättre om hennes nåd wändt sig till någon af de förnämsta härfrisörskorna. Tillåt mig nu att få byta om krage! Här är en med bandz ros i rödt och grönt, den hoppas jag ffall falla Hen: nes nåd i smaken. — Hwarför duger ide den krage jag bär? — frågade Hedwig och såg på fin nystrukna, broderade halskrage. Broderi å lianglais brukas endast till morgon klädsel. Till middagen måste det wara fransyskt broderi eller spetsar. i Hedwig, fom insåg Justinas öfwerlägsenhet, lät henne utan widare motsägelse fullborda det werk, hon med henne påbegynt, tills hon slutat de sista avtiftiffa jemkningarne och förkunnade att hennes nåd nu war färdig. Mid en blick i spegeln måste Hedwig erkänna att Justina war hemma i fin konft och gifwit hela Hhenned yttre menniska en ny pregel, hwarpå hon, stickande en vor i hennes hand, återwände till salongen.