för mig är min hustru densamma i hwilken hatt jag ser henne. — Hör bara så charmant! sade presidentskan med ett sötsurt leende. — Ni borde fomma hit till Stockholm och ge äkta män lettioner i i att jaga artig: beter åt fina fruar. För att emellertid dotumentera mig i afseende på hattens moderna form, mill jag wisa min lilla syster sista modeplanchen. Som prefiventskan räckte handen efter den, hoppade hunden upp på bordet, wiftade med swansen omkull en blomsterwas, började i förskäckelsen att anställa ett fasligt rumor med de fördränkta plancherna och tog slutligen ett språng i presidentskans armar. Kammarjungfrun tillkallades för att reparera den uppkomna oordningen och återställa allt på fin förra fot, hwarunder presidentskan, smekande fin Bijou, bände sig till Hedwig med den frågan: — Huru måns ga små har syster Hedwig? Twenne .. — Hwiltas födelse wi ide underlåtit att under räfta fru swägerskan om — tillade Arnolrsson, af: brytande sin hustru. — Jnte flera? Jag gratulerar! Barn måtte wara ett bråksamt bihang i ett hus. Jag ser bara hwad det här lilla kräket fan ställa till. Och hon lät fina långa, hwita fingrar smekande leka med hundens öron: spetsar. — Barn äro en Guds gåfwa och det bråk de åstadtomma gäldas rikligen genom den glädje de ffänfa. Jag betlagar det äktenskap der te saknas, och skulle tillråda fru swägerskan och alla fom ide hafwa några egna, att taga fig an någon annans, fom be höfde omsorger, och göra det till sitt genom tärleten.