Garibaldi har i en italiensk tidning offentliggjort följande förklaring, slrifwen ombord på Duca di Genova d. I September: De törstade efter blod, och jag wille spara tet; jag menar ide de stackars foldaterne, fom endast lydde ordres, utan kotteriets män, som icke kunna förlåta revolutionen, att den är revolution (hwilfet är störande för deras konservativa matsmältning), och att den likaledes har bidragit något till konstituerande af wår italienska stam. Ja, de törstade efter blod, jag märkte det med fora, och der: för gjorde jag mig all möjlig möda att förebygga, det wåra angripares skulle blifwa utgjutet. Jag skyndade längs ut: efter wår front och ropade, att man icke skulle skjuta, och från wenstra centern, der min och min adjutants röst kunde höras, föll icke ett enda skott. Men så förhöll det sig icke från wåra angripares sida. På 200 metrers af stånd började de en mördande eld, och de Bersaglieri, fom befunno fig midt: emot mig, rigtade fina flott på mig och träffade mig med twå kulor, den ena i låret, der fåret mar obetydligt, den an: dra i fotknölen, och deraf uppkom ett swårt får. Då allt detta skedde i bör: jan af striden och jag, som sårad, blef buren bort till småskogen, kunde jag icke se något mera, alldenstund man trängde sig tätt omkring mig under det att man förband mig. Men jag kan med godt samwete intyga, att icke ett enda skott aflossades från hela den linie, af hwil ken min röst kunde höras. Då man icke sköt från wår sida, war det lätt för trupperne att närma sia oss och blanda sig ibland wårt folk. Då man sade mig, att de försökte afwäpna oss, swarade jag, att man i stället skulle afwäpna dem. Mina kamraters afsigter woro emedlertid få litet fiendtliga, att det endast lc: kades att bland hela mängden afwäpna några få enffilda officerare och soldater. På högra flygeln aid det ide få till. Då BPicciottierne blefwo anfallna af linietrupperne, swarade de med att gifwa eld från hela linien, och ehuru bhornblåsarne gåfwo signal att elden skulle upphöra, gafs der, det oaktadt, en fraftig eld, hwilken dock fortfor blott en fjerdedels timme. Mina blesfyrer gjorde att någon förmirring uppftod i måra leder. Då wåra soldater icke sågo min, började de draga sig tillbaka i skogen, så att den mängd, fom omgaf mig, fmåningom skingrades och endast de trognaste blefwo qwar hos mig. 3 detta ögon blid erfor jag att min stab och öfwerste Pallavicini underhandlade om följande wilkor: 1:o att det skulle stå mig fritt att draga mig tillbaka med min stab, hwart jag behagade (jag swarade: ombord på ett engelskt skepp): och 2:o att resten af mina kamrater skulle, när wi wäl uppnått kusten, försättas i frihet. Öfwerste Pallavicini har i alla fina mir litära rörelser uppfört sig fom en tapper och insigtsfull anförare; hwarken emot mig eller mitt folk wisade han nå gon brist på grannlagenhet eller Höflig: het. Han uttalade sin smärta öfwer att nödgas utgjuta italienskt blod, men han