Norrländska Korrespondenten – 13 september 1862, sida 3

toppen ett äpple, som i den magiska förbländning, afståndet och inbildningen framkallar, syntes honom mera paradisiskt än något af de redan nedhämtade. — Hedwig skall få det! sade han och swängde sig åter upp i trädet. — För all del, magister, försök inte att komma det! Det sitter så högt, att det är alldeles omöjigt. — Omöjligt? Det will jag inte tro, — log mar gistern och swängde fig som en ekorre mellan grenarne. Men ehuru han kände sig buren liksom af en oftnlig kraft, tog dock tyngdlagen ut sin rätt och just som han grep efter sitt höga mål, brast den smala gren på hwilken han tagit fotfäste. Otwifwelaktigt skulle han hafwa fallit pladask, som en mjölsäck i marken, hade han ej warit nog rådig och wig att i fallet fatta en starkare gren och från den praktisera sig ned på marken. Hedwig stod med likbleka finder och åsåg uppträs det. Med kuappast återhållna snyftningar sade hon: Hwarför gjorde inte magistern fom jag bad? Tänk om magistern slagit ihjäl fig, det hade ju warit rysligt? Och för min skull sedan! — Skulle Hedwig, förlåt! fröken Hedwig borde jag säga, då hafwa gråtit? — Kan magistern fråga så? Jag skulle aldrig kunnat få en glad dag mer i mitt lif, om något så ängsligt händt. Hu, jag darrar wid blotta tanken derpå. ö ö i — Jag skulle dock känna mig lycklig om jag wifte mig dö, begråten af er. (Forts.)