Norrländska Korrespondenten – 10 september 1862, sida 3

stora önskningar! Men hur skall det gå till att slita mig lös ifrån hemmet? Aldrig har jag fännt Håll: hakarne, fom fästa mig derwid, wara få starka. Oh jag skulle komma redan i nästa wecka? — — — Omöjligt, min rara gubbe! Det är så mycket att ställa om här hemma, som jag måste wara med om. Jag har lagt en höna på tolf Cochindina-äigg, hwilka hon snart skall utkläcka, och jag wille gerna wara med, för att fe kycklingarne skötas wäl de första dagarne; sedan lära de ej wara få ömtåliga. Jag fick äggen af mar jorskan Silfwerbrand, fom alltid är få snäll och wänlig mot mig. Du skall weta att sådana höns äro mycket rara, ge nära dubbelt så stora ägg som wanliga och äro i allo wida bättre. Wi skola dessutom warpa en dvälls-waf i nästa wecka och jag will gerna ställa den i ordnig och fe hur den går innan jag refer, ehurn Ann Kathrin fom lofwat blifwa här under min bor: towaro och hjelpa mig äfwen dermed, förstår det full så bra som jag; men du wet att det egna ögat är det bästa. Detta, att swägerskan mill wara snäll och ftanna här under min bortowaro, lugnar mig icke litet, synnerligast för barnen ty att lemna dem ensamma med tjenstfoltet hade jag ej kunnat besluta mig till. Det går ändå som ett swart flor öfwer min glädje, när jag tänker på att lemna dem och när jag sedan tänker på hur rysligt kostsam min resa måste blifwa dig, så erfar jag lifligt att ingen glädje är utan sina bekymmer. Du yar wäl noga besinnat dig på den sednare punkten och de utgifter fom tillkomma i och för min klädsel. Jag måste naturligtwis ofta wara i Octawias hus, och i hennes förnäma kretsar kan min enkla garderob naturligtwis icke passa. Det är twänne år sedan min swarta sidenklädning sista gången omstufwades, men nog lira nya moder