Norrländska Korrespondenten – 6 september 1862, sida 2

bald. Gubben kunde ej för sitt embetes skull begifwa sig ut i hwimlet, och Robert Tuscher wågade ännu ite wisa fig för fina grannar; hwad Margareta an: aid, få inneslöt hon fia redan tidigt på morgonen i sitt rum, och bad för Mac Gregor, fom äfwen skulle deltaga i anfallet på Friedländarens läger. Wid middagstiden tystnade kanonaden, och trup: perna återkommo. Strax efter deras ankomst anlände S:t Sebalds toruwäktare till prestgården och berättade att ingenting blifwit afgjordt. Konungens tyffa ffyttar hade wisserligen ftormat höjderna, och efter det te blifwit tillbakaslagne hade finska regementena för: nyat stormen; men äfwen de hare blifvit tillbafaflagna, hwarefter konungen med en förluft af ett par tu: fen krigare dragit fig tillbaka, och nu inryckte folda: terna åter i lägret. — Har du fett ryttmästaren Mac Gregor? frå: gade pastorn med en oroande aning. — Nej, blef swaret. oo Skynda dig till Thurns regemente och skaffa mig säler underrättelse om honom, befallde pastorn, och tornwäktaren skyndade bort. På aftonen satt pastorn i S:t Sebald ännu i fin länstol. Margareta hade utkommit, och den Ilydlige Nobert hade slagit sig ner jemte henne wid fön: stret, då i detsamma dörren öppnades och en tysk, i swenska arvmän anställd officer wid namn Burgsdvorf inträdde. — Mac Gregor har ftupat! utropade pastorn. — Ja, han har ftupat, swarade Burgsdorf; dö den tryckte honom ljuft och utan smärta till sitt bröst. Han dog en hjeltes död, just då han höll på att ur de lejserliges wåld befria en tapper swensk, fom blif: wit tillfångatagen. — —F — —?. — —5tk HAaM—t e .Ct