— Han är ju er rival? sade konungen och steg af hästen, som ej wille stå stilla. Han är er rival, och hans lif medför ju ingen winst för er, utan twärtom. — För mig beder jag ej om något, fwarade ffotten nästan med owilja öfwer konungens ord, under det flickan ånyo kastat fig för konungens fötter. J detsamma ljöd från lägret signalen till aftonbönens början; konungen aftog sin hatt, och staben, som äfwen afstigit, gjorde likaledes. Under det man från fjerran hörde soldaternas fromma sång, bad här hwar och en med andakt, men dock icke Mac Gregor; ty han wisste, att amen war lösen för Robert Tuschers död och skulle blifwa döden för Margareta. Ryttmästarens ångest war gränslös, hwarje minut fördubblades den, och kallswett rann nedför hans ansigte, och ej mer sig mäktig tog han ett steg fram emot konungen samt utropade med förtwiflan: — Ers Majeftät! Om ni will att Gud skall höra eder bön, få bönhör henne, fom nu ligger på fina knän för eder! Konungen mar upprörd, och för att dölja fin rörelse såg han ned på Margareta, fom nu hade omfattat hans knän. Hastigt framträdde Hertig Wilhelm af Weimar och sade med bedjande röst: — Afwen jag anropar Ers Majestät om nåd för den olycklige. — Hertig! swarade den store Gustaf. Lagen är till för alla, och om det än more en af mina ge neraler fom hade förbrutit fig, få skulle ... Här dröjde konungen några sekunder, hwarefter han fort for: Det är för mig omöjligt wägra hwad ni begär. Ni har ännu aldrig bönfallit hos mig, och dessutom