Norrländska Korrespondenten – 3 september 1862, sida 2

starens sida, gissade Han i hwad afsigt de stodo här: städes, och derföre wek han, då han fom till forsmä gen, af till höger och wände dem ryggen. Men såsom en falk störtar på sitt rof, störtade flickan fram till konungen och fattade den frustande hästens tyglar samt såg på konungen med sina stora och bedjande ögon. Mac Gregor qwarstod orörlig på sin plats. Konungen såg underbart gripen på flickans bleka ansigte, hwars läppar rörde sig, men ej förmådde frambringa något ljud. — Hwad will du mig? frågade konungen. Akta dig för min häst; han är ond. — Nåd! ropade hon. Nåd för Robert Tuscher! Hon fattade wid dessa ord ännu bättre tag i tdglarne. Häften började blifwa orolig. — Fössläpp tyglarne, utropade konungen till Hälften förtretad. En officer skyndade fram, men konungen gaf hor nom tecken att stanna. — if Robert först nåd! bad Margareta. Hästen började nu ftegra fig. — Toliaa flicka, ropade nu konungen leende, släpp då tygeln, säger jag dig. Jag lofwar att höra dig. Då släppte Margareta hästens tyglar och sjönk på knä samt nedböjde hufwudet, men kunde för ångest ej yttra något. — Uupplyft henne, fade konungen, och Mac Gregor skyndade fram och tog henne i fina armar. — Ers Maj:t! ropade nu ryttmästaren, med mitt lif, med min ära answarar jag för, att endast tärlee ten till denna flicka fört Robert Tuscher till Närnberg. Ser ni på det hulda barnet, få måste ni förlåta måga stycket.