Norrländska Korrespondenten – 3 september 1862, sida 2

Redan på längt håll såg Mac Gregor den gula lifwakten, och samtidigt warseblef han en afdelning af det blå regementet. Denna afdelning, fom war uppställd mellan lifwakten och Smålands ryttare, stod med gewär i armen och brinnande luntor i hän: derna, hwaraf han anade att den blifwit kommenderad att arkebusera Tuscher. Ryttmästaren bedrog fig ej, ty just i detsamma warseblef han den till döden döms de, fom åtföljd af wakt närmade fig. Wid denna syn darrade han häftigt. — Hwad fattas er? frågade Margareta och såg på ryttmästaren, hwars panna fuktades af dödsswett. Hwad är åt er? — gobert Tuscher syns der borta, ropade Mac Gregor; men ni får ej fe deråt. Ni måste fynda fram till konungen, fom fyng ännu längre bort och till höger. Se der är Guftaf Adolf. Han sitter på en hwit häst. Skynda er, Margareta. Får ni ej tnäfalla för konungen, få är Roberts lif förloradt. Margareta hade knappast hört dessa ord, förr än hon släppte Mac Gregors arm och skyndade fram åt det håll, der konungen befann sig. i DÅ hon framkommit till en hög lind, fom stod wid korswägen, stannade hon, ty hon befann fig nu endast hundra steg från konungen. En lätt darrning genomflög hela hennes warelse; hon kastade en blick mot himmelen och pressade handen krampaktigt mot bröstet, under det hwarje droppe blod wek från hennes inder. Mac Gregor hade upphunnit henne och stod wid hennes sida upprätt och med stolt hållning samt wäntade såsom det tycktes med lugn det afgörande ögonblicket. Konungen omgifwen af sin stab närmade sig och warseblef Mac Gregor. Seende flickan wid ryttmiä