Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1862, sida 3

— Arma barn! suckade fadren. — Arma? Hwarför är jag arm, då Robert Iefwer? frågade hon. —, Han lefwer, fade ryttmästaren, han lefwer wisserligen ännu, men skall dö om några timmar, i fall Gustaf Adolfs nåd ej räddar honom. Kom derföre genast med mig till konungen. Såsom wäckt ur en dröm stirrade flickan wid dessa ord på golfwet framför fig; öfwer det manligt: wis få bleka anfigtet flög en purpurrodnad, och henned ögon strålade underbart. Derefter fade hon med iskallt lugn och liksom hon fattat ett wigtigt beslut: hlic Jag skall genast kläda mig. Dröj ett ögon ick! — Hwad betyder detta lugn? fade fadren förmår nad seende efter henne. — Hans lif eller hennes död, swarade Mac Gregor. Rättwise Gud, utropade fadren ur djupet af sitt hjerta, förtjenar jag syndare ej din barmbhertighet, så tag den dock icke från mitt barn! Derefter wände han fig till Mac Gregor och fade: Ryttmä ftare! ni älffade mitt barn, ja ni älffar henne ännu. Jag öfwerlemnar henne åt er. Rädda henne! — Pastor, swarade ryttmästaren. Antingen åter komma wi glada och lykliga eller aldrig. Jag wet det, jag känner det. Bered er på ett lydligt återseende; men bered er äfwen på olyckan. J detsamma inträdde Margareta och faftade fig i fin faders famn. Det war kanske för fifta gången. — Margareta, ropade emellertid Mac Gregor, fom! Tiden framflyger på dödens wingar. (Forts.)